Skanepiraten’s Weblog

Ensamhetens vakande skugga.

För han visste, att alla minnen kunde förgöra honom på bråkdelen av en sekund.

Med tomma ögon och flackande blick stryker han sina fingrar nervöst mot den nedklottrade bänken.
Sensommarnatten målar världsvant stjärnfall längs himlavalvet, som för att visa att det finns ljus i fjärran.
Men han uppfattar det inte, för honom finns inget gudabenådat ljusspelsfyrverkeri.
Där är bara han och ensamhetens vakande skugga.

Det är inte första gången han vilar sin kropp mot plankornas hårda trä, långt ifrån.
Hans många tankar blandas med kampen mot de smygande tårarna, när han uppgivet försöker förstå var allting gick fel.
Alla minnen har börjat mattas av, likt ett solblekt fotografi har hans existens förlorat färg.
De sekunder han frågar sig varför känns som en oändlighet, men han får inget annat än ensamhetens suckande tomhet till svar.

Avlägsna sommarskratt hörs svagt längre ned mot skogen, när regnet sakta börjar falla.
Ingen ser nu att han förlorat kampen mot tårarna, och hans underläpp darrar när han viskar ut mot den ekande ensamheten.
Rösten är hes, och hans blanka ögon speglas i sjöns vilande vatten.

Låt mig nu få somna in, i den bleka skugga som en gång var du, viskar han.

Snälla få mej att somna för alltid…

Hjälp! viskar något med hes röst inom mig. Hjälp!

Ett rop förgäves. Det är som att jag står på en tom perrong.
Tågen som i rasande fart passerar förbi utan att stanna,är mitt liv.
Jag står och kramar den hopknycklade biljetten.
Men det är för sent. Den är förbrukad. Mina tåg har gått.
Det kommer inte att dyka upp fler på tabbeltavlan.
Det är för sent.

Jag kommer inte med ett ryck vakna svettig i min säng.
Det är inte bara en mardröm. Även om jag, och rösterna inom mig,
önskar att fallet vore så.

Det är verklighet. Jag var för upptagen med allt, för att inse att jag skulle ha handlat.
”Det går fler tåg”, tänkte jag alltid. Men livets tåg, har ingen returresa.
Livets tåg är ständigt på sin jungfrufärd. Är jag för upptagen,
hinner jag inte i tid. Då väntar en perrong som kyls av ensamheten.
Jag tittar ned mot marken, sparkar lös gruset från frostens bojor och känner en snöflinga landa på min darrande underläpp.
En snöflinga som försöker viska att det ordnar sig, men den smälter bort lika fort som just den tanken.
Det går inga fler tåg.

Jag kan fortfarande se hennes värmande leende. Hennes skratt,
hörs fortfarande svagt. Men mina tåg, fortsätter längre och längre bort.
I takt med att tågen försvinner allt längre bort, bleknar också mina minnen.
Hon var min, men jag försummade det.

Jag låter den hopknycklade biljetten falla till den snöklädda marken.
Jag tar ett steg, ut på rälsen. Hoppas på att ett tåg ska komma, så jag kan stanna det och komma fram.
Men mina tåg som har gått förlänge sen.

Det går inga fler tåg. Nu är det för sent. Hon, min älskade är aldrig mer min igen.

Orden.

Väl medveten om att hans darrande stämma inte kan dölja osäkerheten hans frågande hjärtslag tycks fylla ut hela perrongen med.
Hon står tyst en lång stund. Det är nog bara några sekunder, men för honom känns det som en evighet.
Varje millisekund av hennes tvekan får det att hugga till djupt där inne. Långt där inne, så långt som han låtit henne gå.
Hon har utforskat alla skrymlsen, alla fel och brister känner hon till. Hon vet om allt det där, som är så lätt att dölja bakom leenden.

Du, viskar hon tyst.

Det korta ordet räcker för att han ska förstå fortsättningen, det räcker för att döda den sista gnistan hopp han balanserat på rätt länge nu.
Nog hade han känt att det var över, men gång på gång vägrat inse sanningens beska eftersmak.
Att se henne med honom, gjorde mer ont än han vågat ana.

Du, säger hon igen.

Han tittar ned mot marken, sparkar lös gruset från frostens bojor och känner en snöflinga landa på sin darrande underläpp.
En snöflinga som försöker viska att det ordnar sig, men den smälter bort lika fort som just den tanken.
Säg inget mer, viskar han bara tyst. Säg inget mer….

De vita burkarna ekar när de landar mot badrummets hårda klinkersplattor.
Ekar, i takt med hans osäkra hjärta. Hans fingrar skakar när han sakta skriver lappen.
Handstilen blir krokig, sned och inte alls sådär fin som han hade hoppats. Men det gör inget.

Hon kommer få chansen att förstå.

Han kramar lappen i sin hand och känner hur rummet antar en större dimension.
Allting skiftar i grått och tycks röra sig fram och tillbaka.
Han lutar sig mot handfatet, men fallet blir oundvikligt och lappen glider ur hans hand.

De tjocka bokstävernas budskap är tydligt, och nu är det hon som krampaktigt kramar lappen och håller hans huvud i sitt knä.
Läser den om och om igen, och kan inte stoppa de strykande tårarna som landar i hans hår.

Varför?, viskar hon tyst. Och läser lappen en gång till.

Jag lämnar dig aldrig…

Ligger där ensam i min säng och hör hur regnet slår emot mitt fönster.
Kylan den börjar krypa allt närmare mej.
Så jag kryper längre ner i täcket och känner hur mitt täcke blir allt varmare.
Man hör hur dom i lägenheten brevid säger godnatt till varandra och ger varandra en varsin puss innan dom somnar.
Men själv så ligger man där och tröstar sej med sitt täcke som man själv har värmt upp.
Men om jag ger täcket med tillräklig värme så känns det nästan som att ha dej brevid mej.
Bara tanken på att det skulle kunna vara dej brevid mej gör mej mer ledsen för jag vet att jag aldrig mer
kommer känna den värmen igen mot min kalla kropp. Så jag sluter mina ögon och tänker att en dag kommer jag att finna min lycka med.
Men nu känner jag mej mer ensam än nån annan.

Tårar.

Du får tårarna att falla igen. Det är inte din mening, och det är inte ditt fel.Det är mitt.
Jag avlossade skottet, du rev upp såren igen. Smärta. Allt gammalt dras upp på nytt,
allt det jag trodde att jag blivit fri ifrån. Alla sömnlösa nätter.
Spelas likt en långsam eftertext med sorgsen musik upp framför mig. Försöker blunda. Det går inte.
Man når en gräns, då det som försökt förgöra en kommer tillbaka. Det funkar inte att bara sopa undan det.

Du står mitt framför mig. Ditt ansikte har antagit en helt underbar min.
Jag vill bara gå närmare dej och kyssa dej. Men jag vet att du kommer rygga tillbaka. Varför skulle du vilja ha tillbaka mej?
Jag har själv gjort detta onda som hänt. Får skylla mej själv. Men Hade jag kunnat så hade jag tagit tillbaka allt och gått tillbaka till den
gången då vi sågs för första gången. Du låg i min säng och vi tittade på varandra. Det var en massa liv runt omkring och folk som tittade.
Men jag såg bara dej och ingen annan.Dit hår var det underbaraste som jag sett, dit ansikte var som en ängels. Dit skratt kunnde göra vem som helst glad.

Men som det är så är det. Jag kan inte baka tillbaka till den gången och göra allt bra igen.
Så nu sitter man här ensam och känner sej dum för allt man gjort.

Jag går till min säng lägger mej ner och tänker på alla underbara minnen som jag har om dej. Jag kan kanske inte få dej tillbaka?
Men jag kan ialla fall gå tillbaka till den tiden som det var du och jag i mina tankar.

Skulle kunna göra allt för dej….

Hon fick hans ögon att slockna, med sin sista kyss.

Det var som han sagt, att han vägrade inse att det finns en sista kyss,
såväl som en första. Pojken trycker sina fingrar mot det flottiga vinglaset,
och tittar tyst ned i bordet. Vetskapen om att allting inte kommer vara som förut kliar,
får hans smala fingrar att darra när han sträcker sig mot dipskålen. Flickan ser det,
men säger ingenting. Det räcker med att hon ser hans ögon, när han harklar sig och förklarar att det är bäst om han går.
Pojken reser sig sakta ur den bruna skinnsoffan, går mot tamburen och tar sin jacka från kroken. Det känns som han fumlar i mörker,
trycker sig fram i en tät dimma. En dimma, av hjälplöshet. Han vänder sig mot henne, för att säga något, men håller tillbaks orden.
Hon förstår ändå, när hon ser hans blanka ögon.

Vägen hem är lång, kall, och ensam. Han vet om det, mer än väl.
En tår viskar längs hans kind, att man måste visa sig stark, när man är som mest svag.
Han sväljer, blundar hårt och låter alla minnen passera i ultrarapid.

Vissa tror att man inte mår dåligt men det gör man…