You are all I can remember
After all that we’ve been through
Forever in my heart
Now I’m through
And truth is like November
Still can’t believe it’s true
Too long we’ve been apart

One more night
I wanna to be with you
Where I wanna to hold you tight
It feels so right, tonight
So leave it up to you
And I think the time is right to stop the fight
One more night
I wanna to be with you
Where I wanna to hold you tight
It feels so right, tonight
So leave it up to you
And I think the time is right to stop the fight

Why can’t true love be forever?
Why did my dream explode?
The day you went away
Cause I will keep this spell together
And wish you well of hope
Your boy from yesterday

One more night
I wanna be with you
Where I wanna hold you tight
It feels so right, tonight
So leave it up to you
And I think the time is right to stop the fight
One more night
I wanna be with you
Where I wanna hold you tight
It feels so right, tonight
So leave it up to you
And I think the time is right to stop the fight

I’ve heard there was a secret chord
That David played and it pleased the Lord
But you don’t really care for music, do you?

It goes like this…the fourth, the fifth
The minor fall
The major lift
The baffled King composing Hallelujah

Hallelujah
Hallelujah
Hallelujah
Hallelujah

Your faith was strong but you needed proof
You saw her bathing on the roof
Her beauty and the moonlight overthrew you.

She tied you to a kitchen chair
She broke your throne
She cut your hair
And from your lips she drew the Hallelujah

Hallelujah
Hallelujah
Hallelujah
Hallelujah

Maybe I have been here before
I know this room, I’ve walked this floor
I used to live alone before I knew you.

I’ve seen your flag on the marble arch
Love is not a victory march
It’s a cold and it’s a broken Hallelujah

Hallelujah
Hallelujah
Hallelujah
Hallelujah

There was a time you let me know
What’s real and going on below
But now you never show it to me, do you?

And remember when I moved in you
The holy dark was moving too
And every breath we drew was Hallelujah

Hallelujah
Hallelujah
Hallelujah
Hallelujah

Maybe there’s a God above
And all I ever learned from love
Was how to shoot at someone who outdrew you.

And it’s not a cry you can hear at night
it’s not somebody who’s seen the light
it’s a cold and it’s a broken Hallelujah

Hallelujah
Hallelujah
Hallelujah
Hallelujah

Do you remember this song that i have written in the blog? We was sitting in the tv room and Amanda Jensen from idol was singing it on the TV. I remember hearing her voice in the background and looking deep into your eyes and i the feeling i felt was just wonderful. Because that evening i was happy and i was with you. With some strong words you can achieve allot, but without something to achieve what then to do?  Well it feels like i have lost it all and goes no were any more. The memories is haunting me in the night and the smell of you is still strong in my sent. Were did it go wrong? I miss you so much , please come back. I now you are there and i´m here.

I miss u so please come back to me, they say hallelujah in the song and in the church. If you come back i will say hallelujah because everyday will be the most wonderful day in my life.

När man var liten, ja minns ni den tiden?
Nu pratar jag inte om när man är 10 år utan snarare vid 4-6 års åldern.
Minns alla tankar och ideer som man hade på den tiden?
På den tiden så var det nåt negativt i livet som dök upp så fanns det direkt alltid en lösning.
Skrapade man sig på knäet för att man trillade så fick man en kram av mor och hon blåste på såret.
Sen så var man glad igen. Eller om man var ovänn med nån så var bästa lösningen att man gav en godisbit och en kram som förlåt.
Eller om man kännde sig ensam i sängen när man skulle somna och hade ingen i närheten.
Ja då kunnde man ta sin snuttefilt eller sin favorit nalle och mysa med den.
Tiden var bättre för, brukar många säga och detta är nog varför.
Allt var så mycket enklare och mysigare.
Nu förtiden om man ska lösa ett ”litet” problem så krävs det dagar och en massa ord innan man kan se ljuset på lösningen.
Nu har vi blivit så komplicerade och hårda av oss så vi har svårt att tänka en enkel lösning eller nåt liknande.

När man var liten, ja då var livet lättare.

The past and the future?

Tiden som varit i ens liv kan man aldrig få ifrån sig.
Alla tankar, ideer och allt som man gjort inget av detta kan man ta bort från sitt liv.
Och kanske tur är detta men finns mycket som man ångrar och skulle vilja ändra på.
Men om man fick allt ändrat som man ville få ändrat skulle detta göra ens liv bättre?
Jag kan skriva tusen ord och åter tusen ord,
om allt som jag vill minnas och det som jag vill ha ändrat.
Men finns inget av det dåtida som man kan ändra. Utan man
måste lära sig att leva med allt man gjort och tyckt.
Men hur ska man kunna klara av allt detta? En enda person som jag har ju redan gjort så mycket och tyckt så mycket.
Hur ska jag kunna finna orken att kunna hantera allt? Var dag minns jag alltid något från för som mina minnen påminner mig om.
Mycket av det jag minns är saknad av personer och känslor.
Finns så oändligt mycket som jag vill ändra och få gjort.
Men kan ju inget få ogjort utan måste lära mig att leva med det.
När man bara kan leva ett liv och göra en sak åt gången hur ska man kunna göra rätt?
Ska man välja efter hjärtat eller det som anses vara det smarta?
Att leva ett liv är inte lätt finns inga böcker som förklarar hur man ska göra.
Men önskar att det fanns riktlinjer och att man gjort smartare val än man gjort.
Trivs med mitt liv som det är men finns så mycket som innan i livet gjort till den jag är.
Har jag gjort rätt ? Har jag kommit rätt i livet?
När kommer jag nånsin kunna känna att jag vet svaret eller kunna få mitt svar?
Detta är nog en fråga som jag nog aldrig kommer kunna få svar på.
Men jag hoppas att jag en dag inte känner som jag gör idag.
Med vänner mina står jag stark och trygg, men i min ensamhet står jag där kall och otrygg i mitt liv utan att veta vart mitt liv ska bära vägen.
Ingen av oss kan ju veta vilken väg man ska välja eller vart man ska ta vägen.
Och tur är detta för annars skulle vi människor aldrig kunna komma till dit vi är.
Men ibland önskar man att man levde som djuren i naturen, med instinkter utan en massa annat som idagens värld man bemöter.

Vi människor är precis som träden i världen. Vi finns i alla olika färger och storlekar och på olika platser i världen.
Vi är inte den andra lik utan vi har alla olika grenar och växer olika snabbt fram i livet.
Men en dag så ger våra rötter upp och den dagen faller vi till marken och ställer aldrig oss upp igen.
Men den dagen jag faller till marken så hoppas jag att jag då känner att mitt liv är rätt och har levts rätt.
För mig känner jag mig som en stor ek på en åker. Långt ifrån alla andra träd utan att kunna tala med någon och känna värmen fån andra.
Står där ensam och sträcker på mina grenar men finns ingen annan som jag kan föra samman med mina. Så ensam står jag där och lever mitt liv.
Kommer jag nånsin få nån att stötta mina grenar emot? Eller ska jag stå där själv och stå emot alla världens väder ensam.
En dag faller jag och då ställer jag mig aldrig upp igen. Utan tas hand om naturen och finns aldrig där igen.

Som i filmer som alltid slutar med fina ord och texter på engelska om livets menning eller syfte så avslutar jag denna text med:

Tha past and the future what makes it my life?

Utan dom är jag inget.

Dom är nåt av det viktigaste som man behöver i livet.
Dom finns där i våt och tort.
Ibland kanske man inte märker av dom men när saker händer i livet och det blir tufft som finns dom vid din sida.
Behöver du prata eller bara ta en fika så finns det alltid nån av dom som ställer upp.
Dom är sociala och roliga förstår en.
Behöver du prata och det är sent så blir dom inte sura eller nåt om man ringer sent utan vill höra ens mening och hjälpa.
Vill du festa loss och ha kul som kommer dom direkt och röjer med dig.
Vill du hitta på nåt så kommer dom med över tusen saker till ideer och sen drar dom med en.
Dom kommer lätt hem till dig om du bjuder på fika med en bulle eller två.
Men dom kommer inte för fikat utan för att vara social och visa vem dom är.
vilka dom är kan du undra?

Ja utan dom är jag inget, för dom är mina vänner.

För jag förstår vi har kommit en lång bit du och jag.
Från att ha sett dej på håll nån gång, till att veta var du bor idag.
Vi vet vilka vi är och vet var vi står.
Vi tyckte om varandra mer än nåt annat.
Vi gjorde intryck på varandra, vi gjorde varandra gladare än nåt annat.
Du och jag sa vi, för alltid.
Men sen kom det vi inte trodde.
Men nu är jag den som bara är en vänn och inget mer.
Jag är nu bara en av dina vänner, är bara en i mängden.
Så nu står vi på var sida av vägen och inte ens ser varandra längre.
Jag ser dej men du ser inte mej.
jag sitter längst bak i bussen och ser dej, men du inte mej.
Jag hoppar av en buss station senare för att inte vara ivägen.
Jag går framåt och ser dej ett par hus ifrån.
När man ser dej så börjar man gråta för du är helt underbar, men kan inte bli min.
Försöker finna mod att prata med dej.
men risken är relativt stor att man bli sågad som en ensam gran i ett kalhyge i småland.

Någon fråga varför jag drack? Tack för omtanken sa jag, men det är mitt enda stöd.
Flaskan började med att vara full men sluta tom och man låg brevid och njöt av värmen.
För det är den enda man är värd.
Musiken spelar högt i mitt huvud och flaskan den bli tom igen.
Går och hämtar en ny. Men flaskorna töms på nolltid.
Precis som min kärlek, känns som en flaska.
Min flaska är ur drucken och nu finns det ingen som kan fylla på den igen.

Folket runt mej är glada och festar på.
Värmen som sprids runt dom stannar hoss dom.
För hoss mej finns inget längre.
Håller min glada min uppe för att ingen ska se hur jag igentligen mår.
Hoss mej finns inget längre, är en tom flaska som bara rullar runt i livet.
En dag kanske den rätta hittar flaskan och fyller på igen.
Men nu känns det som att man kommmer åka in till en returstation och krossas och bli nåt annat.
Jag trodde detta tiden var tiderna som man skulle lyckas.
Men nu finns inget, trodde kärleken var här.
Men den sprang ifrån mej och lämna mej kvar.
Jag saknar livet då när man var liten, då var inget nåt problem.
Allt kunnde lätt fixas då med en lite godisbit som förlåt eller en kram.
Men idag kan inget fixa det som är nu.

”Han är en toppen kille”
Det fick jag höra tidigt, pappa ställde upp som han gjort i hela livet.
Men det hjälper inte nu längre, familjen märker att jag inte är den samma längre.
Men jag säger åt dom att jag mår bra, men dom vet att det inte är så.
Dom försöker hjälpa mej, precis som mina vänner men nu funkar inget längre.

Vi har kommit en lång bit på vägen, men nu verkar det som att vi har kommit till en vägkorsning.
Vilken väg ska vi ta? Du valde en väg som inte ens jag såg.
Så nu står jag där i min korsning, men utan karta eller hjälp.
Hur ska jag veta vilken väg jag ska ta?

En kram,

Att kramas är nånting vi gör varje dag, antingen när vi hälsar till nån eller visa vår uppskattning till nån. Men finns ännu fler anledningar till varför vi kramas. När man träffar vänner och nära så kramas man eller när man träffar någon på stan så kramas man. Men finns ju skillnad på kram och kram. Den vanliga kramen som används mest används till allt och alla. Sen har vi den mer känslosamma kramen där man tar i lite mer för att verkligen visa sin uppskattning. Varje dag ger vi från oss kramar, men mer och mer önskar jag att jag fick en kram som kramade tillbaka.

Pojken som var dag går och kramas med allt och alla. Ingen märker vad han riktigt gör. Men denna pojk han letar efter en kram. Ingen stor kram eller något, utan bara en kram som kramar tillbaka på det där mysiga sättet. För hans kropp känner sej allt mer ensam för var dag som går. Tusen kramar och tusen kramar han ger men den där kramen som han söker efter vet han ej var den är. Men pojken hoppas att han en dag ska hitta denna underbara kram.

En kram, ingen stor eller liten utan bara underbar ska den vara.

Tiden,

Nu har det gått en bra tid sen dess, men ännu så sitter mina drömmar kvar. Varje natt som drömmarna kommer är varje natt jag vaknar rädd och ledsen. Varför sitter detta ännu kvar? Man säger ju att tiden läker alla sår och det gör det kanske men just nu önskar jag att tiden bara sprang ifrån mig. På dagarna händer det att man nån gång kanske minns nåt eller påminns om nåt. Men om nätterna det är då det är värst. Drömma gör vi ju alla hela tiden, men mina drömmar om dig dom är så verkliga så jag kan känna din närhet och rädslan som kommer varje gång gör det så sjukt verkligt. Vaknar upp skakandes och rädd så jag knappt vågar röra mig. Men innan när jag vaknade så kunde jag vakna upp brevid dig. Men nu är du inte kvar, utan bara jag kvar ensam. Önskar tiden bara sprang fram så att jag en dag inte har dej kvar i mitt huvud för nu är jag bara rädd att somna med vetskapen om att du kanske finns där. Vill bara gå vidare, önskar att jag bara kunde glömma allt. För det gör så ont i mej att vara utan dej.

Pojken som en gång hade världens mest underbaraste tjej och liv. Han var glad varje dag,timme och minut. Inget kunde få han nere eller ens en liten stund seg. Han hade all tid i världen trodde han. Men denna pojke som en dag var glad och lycklig. Nu ensam ligger i sin säng och bara önskar att han en dag bara kan glömma den han älskar. För det gör så ont i hans hjärta. Värmen och tryggheten har byts mot kyla och sorg.

Tiden, ja tiden som går. Önskar bara den gick snabbare.

känslor,

Känslor som man känner inombords för någon kan man visa på fler sätt än man kan tänka sig. Genom rätt valda ord så kan man vinna vad som helst, eller om man köper en fin blomma. Man kanske ger en helt underbar kärleksfull kväll med allt vad det kan innebära. Hur som helst man kan visa sina känslor på så många sätt så att säga vilket sätt som är bäst kan ingen säga. Men om du skulle fråga mig om jag älskar dig, då skulle jag be dig titta på min ena kind när du går. För längs med denna kind åker en ensam tår. Denna tår är inte av glädje utan av sorg för att du lämnar en ensam kvar.

Känslor, en dag kommer dom fram.

Det där med kärlek, är ingenting för mig, sa pojken tyst

Han stryker sina fingrar över de hålslitna jeansen, och biter sig nervöst i läppen i samma sekund.
Inte ens i hans vildaste fantasi, hade han trott att de orden skulle få pryda hans salta läppar.
Han hade blundat för sanningen. Så länge. Skjutit undan alla tårar, ord och gånger han blivit ensam kvar.
Det hade gjort honom till världsmästare i att stänga ute. Inte visa känslor. Bita ihop. Gömma sitt verkliga jag.
Allting omfamnar honom plötsligt, kramar likt en hungrig boaorm. Han kan inte andas,
flackar med blicken. Hastigt torkar han den tår som sakta försöker viska längs hans kind.
Han sätter sina läppjar på sitt glas och låter alkoholen bränna sakta längs strupen.
Allting händer på bråkdelen av sekunder.

Hon frågar en gång till, om han inte ska följa med hem.
Han böjer försynt ned huvudet och viskar, det där med kärlek, är ingenting för mig.
Tar ytterligare en klunk av sin billiga whiskey.

Det är ingenting för mig…