Han vacklade fram, smärtan i hans bröst växte till sig allt mer och han inser att snart är det dags. Han trillar ihop på marken och försöker att övervinna smärtan men kroppen ger sakta men säkert upp, världen runt han blir allt mer suddig och snart ser han bara mörker. Hans hjärtas har varit sorgset sen länge och men nu brast det för sista gången för han. Men sen helt plötsligt öppnas hans ögon och han ser ett ljus. Det är nästan för skarpt för att titta rätt emot det. Han tvekar lite först, men sen ställer han tar sig upp. På ostadiga ben han tar sig fram mot detta ting. Allt runt honom som känns mörkt och ångestfullt, men desto närmare han kommer så försvinner allt mer av dessa känslor och byts mot en mysigare känsla.
Han försöker titta förbi ljuset men ser ej riktigt vad det är, men ju närmare han kommer desto mer börjar han se vad som finns där. Men sen helt plötsligt, från ingen stans försvinner allt? Sen helt plötsligt står han i ett kök, han känner inte igen det men det känns som ”hemma” på nåt konstigt sätt. Han går runt i huset och på nåt konstigt sätt känns allt bra, men han känner inte igen sig eller gör han?
Han hör lite ljud utanför och tittar ut genom fönstret för att se vad det är. Först ser han bara en kvinna som kommer gående längs grusgången upp till huset, men det är nånting mer. Brevid henne går ett litet barn, han ser inte om det är en flicka eller pojke men nu känner han en känsla som han inte känt på länge. Men nu vet han var han är och vad han är, detta är framtiden han drömmer om…
Gå inte mot ljuset, det har många sagt, för det är då allt är över? Men att se framåt trotts allt mörker runt en och kunna se ett ljus på allt, ja det är styrka det. Så gå inte mot ljuset, spring istället för en dag blir allt bra.
