Än idag,
Han satt där, som så många gånger för. Solens sista sken har sedan länge lagt sig och mörkret har kruppit fram i natten. Han ser på den bild som han så många frågat om varför, ja varför är det såhär? Tårarna dom kommer direkt när han tittar på fotot. På fotot man ser pojken så lycklig och glad. Han håller om hon som höll han glad, men det var länge sen fotot togs och den sommaren har varit sen länge. Han strycker av sina tårar och tittar på sin mobil, ja varje kväll har varit lika dan. Han vet väll innerst inne att det är förbi. Men han hoppas än idag att på mobilen han ska se det som han så saknar, det meddelande som han så hoppas ska komma till han igen.
Han lägger sig ner och låter tårarna finns sin plats. Han har sedan länge gett upp hoppet om att dom ska ta slut, för hur mycket han än försöker så är dom där. Han saknar henne så sjukt mycket och önskade så att hon kunde se hur mycket han ångrar sig. Han vill ta tillbaka dom orden som kom ut och ställa allt till rätta. Han vet inte hur många gånger han fått höra att han borde gå vidare och han har försökt. Men han kan inte släppa det som han känner inom sitt hjärta än idag, det är hon som är där. Exakt lika starkt som den dagen då dom sågs för första gången, den varma dagen då han klev av bussen och fick se henne för första gången.
Än idag, än idag.
