Skanepiraten’s Weblog

Som en solstråle han står och sliter på sin skola, ja han är en av dom duktiga i klassen. Ja denna pojke han kämpar och sliter. Med ett leende på sina läppar han klarar allt och ger allt för att få det rätt. På festerna är han av dom som står och drar dom mest sjukaste skämten och får alla andra att skratta. Ja han är en sån där allmänt trevlig pojke som alla tycker om. Man ser han alltid med ett leende och energin han har är inte av denna värld har många sagt. Men pojken själv är ödmjuk och säger sig bara vara bra på saker. Sen hans förklaring till att han alltid är glad är att ett skratt förlänger livet. Men visst pojken har ju haft sina stunder han med, men vem har inte det? Men för alla som är runtomkring han och får lära känna han tycker att han är en trevlig och glad person. Men sanningen över detta är långt från sagd.

För varje dag han går upp med ett leende, han skrattar åt sig själv när han ser sig i spegeln. Under dagen ja allt han klarar med. Men på kvällarna när tystnaden sakta men säkert börja finna sin plats och sängen börjar nalkas ja då börjar också detta leende tyna bort. För varje steg han tar närmare sig allt närmare sin säng hans ansikte blir allt kallare. För han själv är det mest jobbigaste som finns är inte att jobba så han knappt pallar med det. Utan det är att ligga där ensam i sin säng och känna saknaden som jagar han varje kväll. Han lägger ner sit huvud på kudden och drar täcket om sig. Samma sekund han försöker sova ja då kommer det han räds mest för här i livet. Han känner hur tårarna sakta men säkert börjar finna sin plats utan på hans kind och all glädje som han haft är som bort blåst sen länge.

Pojken hoppas så innerligt att än dag få det där smset som han så många gånger hoppats få på sin mobil. Men än idag har det inte kommit fram och ja kanske det aldrig kommer fram. Men inne i pojkens lilla hjärta ja där finns hoppet kvar ännu och känslorna dom ligger där med. Men hoppet fyller han med glädje av att ja kanske en dag det kan bli som han hoppas, men för varje dag som går hoppet får sig en törn. Men pojken tänker inte ge upp, för det som får han gråta på kvällarna också får han att bli lycklig.                                     Hoppet och känslorna, ja dom finns kvar än idag.