Så än idag,
Ensam, ja ensam pojken tar sig fram i livet. Mycket han har fått uppleva och mycket mer kommer det bli. Han tar sin steg sakta fram genom världen som nu känns som ett land av is och taggtråd som tar i han vart han än går. Men livet var inte alltid så, han minns en gång i tiden då det var blommor så långt man kunde se och solen sken hårt mot hans bleka kind. Allt runt omkring han var varmt och mysigt. Vart han än gick möte han leenden och glädje. Men inget av detta han har sett eller kännt på länge. Men är det verkligen världen som blivit sådan eller det är nåt annat?
Han tittar noga runt omkring sig och ser nåt som han känner igen långt inom sig. Det är ett leende från en helt okänd person som med bara vänligheten ler mot han. Han försöker känna den där värmen igen som han så länge saknat men utan lycka och kyla emot sig så blir det inget alls. Han försöker så komma ihåg hur det var att känna värmen mot hans kropp, hur lukterna var och ja hur allt var. Men hur mycket han än försöker så är allt som är runt omkring han bara evig kyla. Är det hans eget fel att det blivit såhär? Ja ingen kan egentligen säga nåt om vad som är vad. Men en gång i tiden då var det inte såhär. Frågan är bara om det kan bli så igen?
Så än idag vandrar pojken sakta fram genom kyla och taggtråd i förhoppningen om att en dag finna värmen och lyckan igen.
