Pojken som aldrig trott på gud,
Pojken han sitter på sin trappa och ser ut på den klara mörka skyn. Kylan i natten har sakta men säkert börja kyla ner hans kropp och tårarna dom åker sakta nerför hans kind. Pojken ser upp över skyn och ser månen som starkt lyser upp mörkrets kväll. Han torkar sig över ögonen och känner att hans fingrar blivit kalla. Men in i värmen vill pojken inte utan han vill sitta där och försöka finna svaret med sitt liv. Han tänker då på månen, ja månen som sitter där på skyn. Han önskade han kune vara månen för en natt, för då för en sista gång skulle han kunna få se den som han så hårt håller kär. Det har gått så lång tid sen han såg henne men ännu önskar han att han kunde få bli hennes igen. Bara tanken att få se henne i ögonen igen får pojken att gråta allt hårdare.
Han går upp från trappan och ställer sig på knä ute på det kalla gräset. Gräset fuktar ner hans byxor och gör han allt kallare. Men inget av detta har han i sina tankar. Han tar ihop sina två händer och ber, ja han ber om att bara för en sista gång få träffa den flicka som han älskar. Att bara för en sista gång få den underbara kramen som bara hon kan ge och att få höra hennes röst en sista gång. Han håller sina händer hårt och vill nästan skricka ut sin sorg men håller det till sig själv.
Pojken som aldrig trott på gud, nu sitter där på knä i månens sken och ber för en sista gång. Hans hjärta ber så hårt det går, men det enda det får tillbaka är nattens tystnad och ensamhetens kyla.
