Skanepiraten’s Weblog

Denna pojke han har allt, ja verkligen allt. Han har tagit emot allt som han velat ha och gått allt exakt som han vill. Men en sak i livet han inte riktigt insåg förrens allt försent. Han liv gick framåt och levde sitt liv så hårt han kunde. Men en dag efter alla pengar och efter alla hans livs upplevelser han fick en känsla som han aldrig kännt för. Han får en hård smärta i sin arm, i högra armen det hugger till allt hårdare. Till slut efter ett par sekunder känner han hur hans hjärta allt saktare tappar kraft. I samma ögonblick han inser sitt liv, han minns igenom alla saker han gjort. Allt från när han var liten och fick dricka oboy för första gången. Eller den gången då han fick sitt körkort och fick köra bil helt ensam. Alla gånger han har festat så hårt och för att inte glömma den gången då han fick kör den där värsta bilen allt vad han pallade. Ja hans liv kändes perfekt, men sen insåg han sitt verkliga liv. Pojken minns en gång en flicka som han träffade och som han håll hårt till sitt hjärta. Men detta lät han en dag försvinna ur hans liv, han minns hennes gulliga ansikte och hennes underbara leende. Med allt detta insett med sitt liv tänker han bara en sak.

Av allt som han gjort i livet och allt som han upplevt så finns det bara en sak som han skulle vilja uppleva igen och hålla evigt vid sitt hjärta. Den gången då han steg av bussen och fick träffa denna flicka. Ja bara få gå dom där stegen med henne vid sin sida och prata med henne. Att sitta brevid henne på den bänken och känna hur otroligt varmt det var den dagen. Ja gud vad varmt det var den dagen, men det är inte det han tänker mest på utan det är när han skulle åka hem. Dom stod där båda framför bussen och skulle säga hejdå. Ja då fick han det som han saknar mest av allt. Hans första kyss han fick av den flickan och en idag är det hon som har hans hjärta i sin hand.

Pojken som hade allt och fick allt. Det var bara en sak som han ville ha och uppleva igen. Ingen sak eller åktur. Utan den underbara kyss och den underbara upplevelse när han fick träffa denna tjej. Till hans sista andetag han hade henne i sitt hjärta, men det var allt han hade. För allt som fanns i världen så var det, det som fick han att gråta en sista gång lycka. För hon gjorde han lyckligast på jorden.

Inatt var den värsta natten i mitt liv, varför kanske du undrar ja här kommer förklaringen. Jag har alltid undrat om varför jag har klantat mig och hur jag gjort så fel. Jag hade det allt, ja allt. Men nu ja allt är så fel eller ja det känns så ialla fall. Jag minns hur det var i början allt var så bra och allt kändes så trevligt. Allt gick framåt så bra, men en dag då började sakta men säkert falla isär. Jag förstod aldrig varför riktigt förrens inatt. Jag njöt av det goda och lätt alla andra falla för min glädje. Jag gjorde mitt, inte andras lycka, jag tog allt för lätt och tänkte fel. Jag lätt allt falla förbi för mig, jag gjorde bara det jag ville. Insåg aldrig glädjen av det jag blev bjuden på och allt som fanns omkring mig. Bråken började sakta komma fram allt mer och jag tänkte inte över det. Men en dag, det vill säga inatt då insåg jag allt som jag gått miste om. Alla små underbara ögonblick som jag såg förbi, ja allt som jag såg förbi och lät falla framför mig. Jag ville bara mitt eget inte andras. Så nu står jag här, med allt vad jag vill ha, men vad är allt jämfört med det jag hade.

Det var inte jag som gjorde mitt eget fall, utan det var alla andra som föll för det jag gjorde. Nu har jag det jag vill ha men det enda jag önskar mest är att bli av med allt jag har och få tillbaka det som jag hade då.

Känns bara som att hela min värld faller isär med allt mer jag inser om vem och vad jag är. Jag trodde jag var lycklig, men det var jag. Men inte nu nått mer.

Att inse om vem man är och vad man gör är det starkaste man kan göra i sitt liv. Men jag undrar om jag kan leva med allt jag gjort. All sorg jag känner, all ånger jag håller inom mig. Önskade bara allt kunde försvinna, men det är mitt straff för den jag är och vad jag gjort.

Jag vet inte varför men känner mig så ensam, det är inte bara när jag är ensam som jag känner mig så. Utan det är när som helst, när man sitter vid pappa vid bordet och äter. Eller äter med några polare, eller på den senaste festen. Den känslan den följer mig vart jag än går, jag förstår inte varför. Jag har allt jag vill ha, bra vänner som står vid en. Min utbildning på full språng, ja allt går framåt. Varför känns det så ensamt ändån? Som bara när min bror var här för nån dag sen och adde var med. När jag såg adde försöka få tag på den sista kakan på bordet och han inte kom åt den. Man såg i hans ansikte direkt hur ledsen han blev. Precis så känner jag mig nu, liten och ensam som försök nå men kommer inte hela vägen. Vad är det jag saknar igentligen?

Jag vet inte hur många gånger jag vaknar om nätterna med tårar i mina ögon. knappt jag vågar säga det nu men vart ska jag annars säga det. Alla mardrömmar som jag har, samma sak varje gång. Jag står där och försöker nå fram. Men jag trillar, men ställer mig upp igen. Helt plötsligt har jag ont i mitt hjärta och känner hur tårarna sakta rinner för mina kinder. Sen så står nån där, vem vet jag inte men försöka komma fram. Men då helt plötsligt kommer jag inte längre. Jag försöker med allt kraft men slutar alltid med samma sak. Jag vaknar upp rädd och tårarna rinner längs ned mina kinder. Rädslan jag känner var gång är värre än nån annan, kan inte fatta vad jag är rädd för. Varför har jag denna dröm om och om igen? Den vill aldrig lämna mig känns det som. Minns en gång innan dessa drömmar, innan alla dessa tårar förföljde mig vid min sida. Men efter den gång. Jag satt ner på gräsmattan och mitt hjärta bara skrek av sorg. Mina tårar slutade aldrig komma. Jag försökte få fram nåt svar för mig själv men det enda som jag kände var sorgen inom mig och hur den kalla vinden smekte min hud. Sen den gången jag satt där på gräsmattan har jag haft mina drömmar och mina tårar. Det är för över 7 månader sen och det sitter än idag kvar och följer mig vart jag en går. Ska det aldrig lämna min sida, önskade så att jag kunde för en gångs skull få sova en hel natt. Ja bara en natt och känna lugn och ro. Men det känns som allt mer som en lögn än en sanning att det ska bli så.

Sen den 23 för 7 månader sen har denna känsla funnits vid min sida och än idag känns den lika stark som då.

Varför lever jag mitt liv som jag gör? Mycket som händer omkring mig och ibland för mycket.  Men känns precis som att jag inte njuter av mitt liv längre. Jag går runt och ser en massa men känner inget för det. Jag bara vandrar genom livet och väntar på den dagen då jag slutar vandra. Mardrömmarna följer mig igenom nätterna igen och blir allt svårare att sova. På dagarna känns allt grått, visst ibland lyser det till men så fort det är slut så blir allt grått igen.

Som nu vaknar jag med rädslan inom mig och tårar utanför mig. Mitt liv som jag känner som det, är inte det liv jag lever. Visst jag har mål i liv, jag vill ha ett jobb, skaffa en familj, ha nån rolig bil, men känns som om jag aldrig kommer dit. Mitt liv känns så grått. Önskade nästa att jag vaknade upp en morgon och där står en läkare och säger. ”du har en dag kvar och leva” För inte förrens då tror jag att jag kommer se alla färgerna i livet. Att verkligen njuta av att se solen skina på himmelen, att bara känna första klunken på morgon kaffet och att se two and a half med på tv. Ja den dagen då kommer färgerna fram i mitt liv. Nu känns allt grått, önskade den dagen kunde komma så man verkligen för en gångs skull kunna njuta av livet och sen sova gott för all framtid.

Grått, ja precis så känns mitt liv

Deras värld var deras lekplats, dom gjorde allt dom ville. Glädjen dom fick till varandra fick det nästan att brinna och lycka. Varje minne dom har till varandra är lyckligt och fint. Deras första minnen av varandra kan dom berätta in till vart enda detalj. Sen deras kärlek, ja vem kunde inte sen den. Deras kärlek var som en brasa i en öppen spis. Värmen smekte deras kroppar medan dom sög åt sig av varje minut med varandra. Tiden som dom hade ja den var bara underbar. Frågade men nån av dom vad dom tänkte på så var svaret alltid det samma ”Jag tänker på min älskade”. Ja dom var ett underbart par, men en dag fick detta en tvär vändning.

Denna dag gick från lyckans värme till den saknades kyla. Dagen var som vilken annan, det enda som inte var som innan var att dom var ifrån varandra. Senare på dagen kom detta samtal som satt alla sina spår. Han stod där, inte där i värmen eller i solen. Utan i regnet och kylan. Hon sa vad hon kände och minen från hennes ansikte är nåt som han aldrig glömmer. Väll där i regnet frågade hon gråter du? nej svarade han. Men hon såg trots allt regn som kom ner, så såg hon hans ensamma tårar som sakta åkte nedför hans kind. Hon sa förlåt, men han kunde inget säga. Hela hans underbara värld, ja allt som han levde för. Var nu inget annat än ett minne blott. Hon vände och gick. Han stod där ensam kvar, i regnet stod han där. var skulle han nu gå? Vart ska livet ta vägen? Ja inget av detta han visste. Det enda han visste var, det som han älskat mer än nåt annat aldrig mer kommer finnas vid hans sida igen.

Varför, ja varför.

En vanlig dag satte han sig ner och tänkte på hon, ja hon den som innan var hans. Han sitter och minns alla minnen som han har om henne. Hans ansikte fylldes med glädje när han tänker på allt kul som dom gjorde tillsammans. Han skrattade lite smått när han mins då hon skulle bjuda på mat och råkade bränna pommesen som var i ugnen. Hennes gulliga min ja den var helt gudomlig. Sen kom han på den gången och ja var nog fler när hennes iller gjorde sitt behov mitt i natten och lukten sakta spredd sig i luften. Doften var inte den bästa men då kröp dom båda under täcket och låg där nära varandra. Ja det är stunder som han minns en idag, eller bara den gången då han blev sjuk när dom var hemma hos hennes far. Hur hon tyckte synd om han och han bara undrade hur nån kunde vara så underbar. Han saknar den tiden va hela sitt hjärta, ja allt saknar han. Alla gånger dom gjorde mat och myste framför tv:n. Han undrar hur många gånger han bar in ved till henne så det var varmt inne i kaminen, han minns ännu hennes ansiktes uttryck när han satt framför och njöt av värmen.

Men nu har pojken inte flickan vid sin sida, finns ingen som kan råka bränna pommesen eller som bara kan ligga nära i sängen och hålla hårt i hans t-shirt. Han saknar allt det, allt med flickan var underbart. Visst ibland blev det kanske lite fel och så. Men i vilket förhållande blir det inte fel ibland tänker han. Men nu sitter han ensam framför tv:n och ser på tv4 komedi och minns alla stunder som dom två hade tillsammans. Alla skratt som dom hade och allt skoj. Ja sedan länge nu har han varit ensam, han önskar så att flickan kunde komma tillbaka. För finns många i världen men finns bara en som hon, för hon är verkligen nåt speciellt som fick hans hjärta att slå hårdare än nåt annat.

Han saknar henne mer än nåt annat och önskar än idag att det kunde bli dom två igen. För hon var inte inte vem som helst, för hon var hon.

Tiden har gått långt sen dagen då solens sken byttes mot mörka moln och kalla vindar. Pojken minns första dagen då dom sågs. Det var en varm dag på en varm buss. Allt kändes perfekt och han hade det där pirret i magen. Han undrade om hur det skulle bli när han gick av bussen hur skulle det bli? Ja hans frågor var många. Men till sluts så var han framme och han gick av. Han såg inte först denna flicka som han skulle träffa men bara efter han första steg på marken så såg han henne, hon såg så blyg och gullig ut. Han gick sakta fram till henne och allt kändes underbart. Hennes ögon var bland det finaste han hade sett och hennes gulliga leende var det mest otroliga han hade sett. Dom gick runt och pratade om allt möjligt. Men tillslut så var det dags att åka hem igen. Pojken ville så gärna stanna kvar men bussen stod inte där för evigt. Han kramade henne och fick för första gången sin puss från denna underbara tjej. Hela hans kropp kändes som om han skulle flyga upp till himmelen. Han gick på bussen och log så hårt han bara kunde, han kunde knappt tro det var sant. Tiden efter detta var bara underbart och ja bara helt underbart. Men tillslut kom den dagen då allt vände.

Inga mer underbara pussar han har fått eller det där smset innan han ska sova som säger ”jag älskar dig”. Han hoppas varje kväll att en dag då ska det sms:et komma igen men för var dag känns det som om det allt mer blir drömmar än verklighet. Han vet inte hur gånger han vaknat upp och försökt få fram svar om varför det blivit som det blivit. Men inga svar han har fått fram, han önskar bara att det kunde bli som det innan. Då han kunde få det där sms:et och en puss då och då. Varje dag, ja varje dag hoppas han. Men för varje dag känns det mer som en dröm än verklighet. Men med hoppet håller han hårt kvar och hoppas än idag att det där sms:et ska komma. Att all kyla ska byttas mot värme och han ska få stolt kunna säga att han hennes kille och ingen annans. Han hoppas för var dag som går, men när ska denna dag komma undrar han, ja när?

När ska den komma, ja när.