Vårt hus,
Vi bodde där tillsammans. Inte kroppsligt utan ett hus som vi samlade alla våra känslor och minnen i.
Detta huset var alltid där som vi kunde gå in och minnas våra stunder.
Vi fyllde varje rum med våra underbara minnen tillsammans.
Men jag var för dum, förstod inte vad som pågick. Var det mitt fel? eller var det nåt annat?Ja vem vet?
men en dag när vi stod där framför vårt hus så tog du dina minnen packade ner dom och lämnade mej ensam kvar.
Rummen som en gång var fyllda med alla underbara bilder och känslor. Är nu bara tomma väggar med spår efter spik hål och damm. Den varma sköna öppna spisen har fått sin låga släckt. Allt har blivit så kallt och ensamt.
Så nu sitter jag där helt ensam i det som en gång var vårt hus. Allt som vi hade tillsammans tog du med dig.
Önskar så hårt att du vill komma tillbaka. För så ensamt som det har blivit nu, har gjort mig mer ledsen än nån annan gång.
Så nu bor jag där ensam och vet inte vad jag ska ta mig till.
Vårt hus, ja det var vårt hus. Men nu står det tomt med inga saker kvar.
