Skanepiraten’s Weblog

Vi bodde där tillsammans. Inte kroppsligt utan ett hus som vi samlade alla våra känslor och minnen i.
Detta huset var alltid där som vi kunde gå in och minnas våra stunder.
Vi fyllde varje rum med våra underbara minnen tillsammans.
Men jag var för dum, förstod inte vad som pågick. Var det mitt fel? eller var det nåt annat?Ja vem vet?
men en dag när vi stod där framför vårt hus så tog du dina minnen packade ner dom och lämnade mej ensam kvar.

Rummen som en gång var fyllda med alla underbara bilder och känslor. Är nu bara tomma väggar med spår efter spik hål och damm. Den varma sköna öppna spisen har fått sin låga släckt. Allt har blivit så kallt och ensamt.
Så nu sitter jag där helt ensam i det som en gång var vårt hus. Allt som vi hade tillsammans tog du med dig.
Önskar så hårt att du vill komma tillbaka. För så ensamt som det har blivit nu, har gjort mig mer ledsen än nån annan gång.
Så nu bor jag där ensam och vet inte vad jag ska ta mig till.

Vårt hus, ja det var vårt hus. Men nu står det tomt med inga saker kvar.

Du är nåt som alla tycker om, men som bara ett par få har fått smaka på. Du lever långt in i det djupa och skyddas för din underbarhet. Din sötma är något som man aldrig varit med om innan och din skönhet är helt underbar som kan få vem som helst att vilja ha mer. Man kan inte hitta dig hur lätt som helst utan måste söka och vilja för att ens kunna få se dig. Du är helt perfekt framtagen och också helt vild i dit liv. Vilja att få smaka på dig eller att i alla fall få se dig nån gång det får en ett vilja leva i all evighet. Du skyddas av alla i din närhet för den du är och bara den du är. Att inte få vara vid din sida får mig att gråta till floder varje kväll, men mitt hopp säger till mig att hålla mig hårt för kanske en dag får jag dig vid min sida igen.

vem du är? Ja det undrar nog många. Men i mina ögon är det ett skogshallon, för nåt godare kan jag inte tänka. Önskar bara du var här nu.

Dom var två, en pojke och en flicka. Deras glädje tillsammans var större än nåt annat. Varje dag vaknade dom med ett leende av deras kärlek till varandra. Inget kunde få dom att ens för en sekund att tveka för varandra. Dom gjorde allt tillsammans, allt var perfekt och mysigt. Varje person som såg dom tillsammans sa att deras kärlek var starkare än nåt annat. Glädjen dom hade till varandra spred sig som en eld bland andra. Dom utstrålade värme och kärlek så långt ögat kunde se. Dom stöttade varandra i vått och torrt. Dom sa ”vi för alltid” till varandra, men en dag då hände nåt hemskt.

Deras värld vändes upp och ner. Solens sken byttes mot mörka moln och den kalla vindens drag. Dom två som var ett, nu lever på varsitt håll. Nu vaknar dom upp ensamma och utan det där leendet.  I deras ögon ser man spår av den lycka som dom en gång hade. I deras själv finns spåren kvar av deras kärlek till varandra, men skadan som har skett är för stor. Dom två som var ett för alltid nu lever olika liv utan varandra. Varför blev det så kan många fråga sig. Ja varför blev det så? Det vet nog bara dom två. Men svaren och lösningen på dessa frågor är långt ifrån nåt som nån egentligen kan se.

Dom var ett, men sen blev dom två.

Nu tiden efter varför känns det så? Jag stodd på jobbet och jobbade på. Sen fick jag en känsla vet inte vad den stod för men försökte förstå. Visste inte om jag skulle gråta eller försvinna. Varför känns det så hårt, kan inte fatta att det lilla hopp som jag balanserat på har nu dragits undan och nu sitter jag här helt ensam. Kan inte fatta att det inte är du och jag igen. All tid tillsammans, alla våra minnen, våra upplevelser och .. ja allt som vi hade tillsammans. Tänker tillbaka på tiden vi hade och mina fel jag gjort. Men också alla våra underbara minnen som vi har tillsammans. Men det mest sjuka är att allt som jag stört mig på är det jag saknar mest nu, önskade jag kunde få vara vid din sida en sista gång. Bara att få en sista gång höra dig gnälla på mig och se hur du tittade på mig när jag gjorde fel. Jag saknar det så hårt, låter säkert hur fel och sjukt som helst men när jag tänker på det så faller mina tårar som floder.

Trodde inte det skulle slå hårt men det är värre än nåt annat, jag insåg väll aldrig riktigt mina känslor för dig. Jag blickade väll förbi och såg inte sanningen av allt. Alla skador jag gjort, alla mina fel som finns i dit minne. Hur kunde allt gå så fel kan jag ännu inte förstå men en dag hoppas jag att det jag har gjort inte finns mer i dit minne och jag är bara en fläck i dit minne. Känns tragiskt att tänka så men det är nog det bästa som kan ske, för så underbar som du var innan och fick mig alltid att le. Till att ge mig kalla ord och inget annat än att visa mig vilken skit jag är. Ja att jag fick dig att bli sån visar bara att jag är nåt som inte är nåt bra för dig utan bara ska raderas och aldrig ska komma tillbaka igen.  Saknar vår tid tillsammans och önskade jag kunde gå tillbaka. Men samtidigt tänker jag på hur jag fått dig att bli. Ja då är du bättre utan mig så du slipper bli sårad igen. För jag är inget att ha för dig utan ska försvinna ur dit liv.

Pojken som innan hade allt, ja nu sitter han ensam och tänker på allt. Allt som han störde sig på, ja det saknar han mest hos den han älskade. Han önskade att han kunde få en sista gång se henne i ögonen och få höra hennes röst en sista gång. Men inget mer av det han nånsin kommer få igen, han fick henne att bli nåt som visade att han inte var nåt bra för henne.  Han känner inne i sitt lilla hjärta en känsla som han aldrig känt för, han tänker på alla minnen som han har kvar men inser också att detta är något som han aldrig mer kommer få uppleva.  Pojken känner hur sakta en tår rinner längs han kind och denna ensamma tår är bara en av många som han kommer få. För det han gjort ska han gråta tusen och åter tusen gånger över. Han hade allt men nu har han inget kvar förutom sig själv.

Nu när allt är borta, vad finns kvar då?

Vi har alla våra saker som vi upplever i livet. Skola/jobb/förhållande/hobby/film/musik. Men som allt detta har gemensamt är att det som har en början har ju också ett slut. Kvittar hur man vrider på det så finns det ett slut. Men man kan ju alltid försöka ändra detta slut så det blir på bästa sätt. Som jobb till exempel, jobba på samma ställe hela livet och sen avsluta med pension. Istället då för att bytta jobb hit och dit. Eller förhållande, ha samma förhållande livet ut och hålla sig trogen och kär. Eller så blir det att man byter och går till nån annan. Finns så många början som slut på alla fronter i livet. Visa är bättre än andra. Men vissa slut önskade jag att jag kunde ändra på. För detta var verkligen inte det jag trodde. Men har väll bara hoppats för mycket för att se verkligheten av min skada. Hur jag än vrider och vänder på det så verkar detta vara slutet. Önskar fortfarande att jag kunde ändra på det. Men detta är väll det bästa som kan göras.

Pojken som började på något så underbart, han älskade allt och tänkte detta kommer aldrig ta slut. Men en dag då efter många händelser så fanns där ett slut inget alls som det han hade tänkt sig. Han ville så gärna få detta slut ändrat men över detta har han ingen kontroll på. Så från den värmande och kärleksgoa starten till det kalla slutet och ensamhetens vakande skugga. Men sorg i sitt hjärta ser han slutet och sanningen. Pojken som hade allt, har nu inget. Utan bara ensamhetens skugga som följer han vart han en går.

Precis som början, så finns det också ett slut. Början och slutet kan man aldrig ändra. bara när slutet ska ske.

Jadå folket nu kommer helgen igen och sen kommer måndag igen I helgen bär det av mot Göteborg och klipporna.  Självklart liseberg med ju kan ju inte undvika att gå in där med Hoppas ni alla kommer få en trevlig helg, för jag är rätt säker på att min helg blir go och trevlig.

Räckhåll,

Kan se dig framför mig, du känns som om du är inom räckhåll. Men hur långt jag än sträcker på mig så kan jag aldrig nå dig. Avståndet är för långt. precis som stjärnorna som man kan sitta och titta på natten lång. Dom sitter där så vackra och fina lyser upp nattens mörker. Precis som du, du lyser upp mitt mörker men tyvärr kan jag inte röra dig. Känns så hemskt. Det jag en dag kunde få krama om och hålla om. Kan jag nu bara titta på och en dag hoppas få komma på färjan som går till dig. önskade jag bara kunde sträcka mig så långt så jag ialla fall kunde få känna lite av din värme. Känns så kallt och ensamt. Vad ska jag göra tänker jag hela tiden, men utan nåt svar får jag på min fråga.

Pojken som gång fick hålla om sin käresta, fick en dag ingen värme längre utan fick stå där i kylan kall och ensam. Han försöker hela tiden hitta svar till lösning på detta problem men utan lyckan han kommer fram. Han hoppas en dag kunna få känna värmen igen som han så inerligt saknar. Han går där och ser på alla andra som har sin värme brevid sig som lyser upp deras mörker. Men själv går han där ensam i mörkret och försöker hitta ut.  Varje natt pojken sitter på sin lilla balkong och försöker hitta svaren på sin hemska förbannelse, men utan svar sitter han där. Med en ensam tår som rinner längs med hans kind.

Räckhåll, det känns som det men ändån så längt bort.