Tiden,
Tiden. Ja denna tiden som vi alla pratar om. Vad menar vi igentligen när vi säger ordet tiden? För man använder det på många sätt. (Inom snar tid) (Du får ge det tid) (med tiden kommer alla svar). Jag tror detta ord tid/tiden är bara ett ord för att säga att “jag vet inte när men nån gång”. Man kan inte säga den exakta tiden så man säger så för att få ut något svar mot den som frågar. I många lägen är detta inga problem att ge nåt tid, men det finns vissa där man vill ha svar direkt eller ialla fall veta så mycket som möjligt så inte allt kommer som en chock. Men detta är ju tyvärr inget som nån kan ge utan att vara osäker.
Känslan av att stå där maktlös, man vill göra så mycket men får bara svaret “får ge det tid” ja det känns som att slag rätt i magen. Hur ska man kunna stå där så stark och inte ge vika. När man bara önskade att man kunde få ut dom rätta orden så allt blev löst eller bra igen. Många gånger har man fått höra ge det tid, vissa gånger har inte varit så jobbiga. Men denna gång är det, det jobbigaste som jag nånsin varit med om. Jag önskade jag bara kunde ringa och få komma till dig och göra allt rätt igen. Att bara stå här och se tiden gå. Ja hur ska man reagera? Allt känns så fel men ändån rätt. Att ge tid är en självklar grej att göra det, men jag önskar så att jag kunde få allt rätt igen. Men det är väll mitt straff som jag ska ha. För ens fel får man ju sota för och denna gången gör jag det verkligen. Tid har vi alla, man ska bara finna den, jag har all tid i världen. Men det är inte tiden som är det som gör det jobbigt. Utan det är det att stå här ensam och bara se tiden gå men att inte komma nånstans.
Vet inte hur många gånger jag tänkt på detta. Men tankar är många om denna sak. Vet att detta är det enda sättet, men önskar så hårt inombords att denna tid som kommer, kommer gå framåt och det blir bra på bästa sätt. Men rädslan för vad som kan bli utgången gör mina nätter mörka och långa. För jag hoppas ju verkligen men tänk om det blir så att du går ett annat håll? Kan ju inte göra nåt igentligen emot det ju än att godkänna det. Men att jag förstörde nåt som hade kunnat bli så bra, hur ska jag kunna leva med det? Men sen tänker man men tänk om det går åt andra hållet. Ja hur blir det då? Ja mina frågor är många, men svaren är få.
Svaren som jag söker, ja det är ju något som bara tiden kan berätta.
Tiden, ja denna tiden.
