Oboy,
Oboy är precis som kärleken mellan två personer. Två helt underbart goa saker som blandas tillsammans för att sedan bli så underbart gott. Oboy finns alltid för en om man skulle behöva en varm go kopp med något sött och gott. Eller kanske en varm dag så vill man ha något svalkande och gott ja då är det Oboy som gäller. Enda sedan jag har varit en liten kotte på 4 år så har jag druckit denna underbara dryck. Mina minnen om denna dryck är över tusen och åter tusen goda. Alltid har den funnits vid min sida och gjort mej gladare genom livet. Jag kan nästan till all säkerhet lovat att när jag sitter där på min permobil 70 år och sliten. Så tar jag en kopp Oboy och minns alla goa stunder. Visste kaffe har jag med, men Oboy det är nånting speciellt det som bara det har.
Oboy är som kärlek. Två goda saker som blandas tillsammans för att sedan bli nåt helt underbart. Ja det är Oboy det.
Tiden,
Tiden. Ja denna tiden som vi alla pratar om. Vad menar vi igentligen när vi säger ordet tiden? För man använder det på många sätt. (Inom snar tid) (Du får ge det tid) (med tiden kommer alla svar). Jag tror detta ord tid/tiden är bara ett ord för att säga att ”jag vet inte när men nån gång”. Man kan inte säga den exakta tiden så man säger så för att få ut något svar mot den som frågar. I många lägen är detta inga problem att ge nåt tid, men det finns vissa där man vill ha svar direkt eller ialla fall veta så mycket som möjligt så inte allt kommer som en chock. Men detta är ju tyvärr inget som nån kan ge utan att vara osäker.
Känslan av att stå där maktlös, man vill göra så mycket men får bara svaret ”får ge det tid” ja det känns som att slag rätt i magen. Hur ska man kunna stå där så stark och inte ge vika. När man bara önskade att man kunde få ut dom rätta orden så allt blev löst eller bra igen. Många gånger har man fått höra ge det tid, vissa gånger har inte varit så jobbiga. Men denna gång är det, det jobbigaste som jag nånsin varit med om. Jag önskade jag bara kunde ringa och få komma till dig och göra allt rätt igen. Att bara stå här och se tiden gå. Ja hur ska man reagera? Allt känns så fel men ändån rätt. Att ge tid är en självklar grej att göra det, men jag önskar så att jag kunde få allt rätt igen. Men det är väll mitt straff som jag ska ha. För ens fel får man ju sota för och denna gången gör jag det verkligen. Tid har vi alla, man ska bara finna den, jag har all tid i världen. Men det är inte tiden som är det som gör det jobbigt. Utan det är det att stå här ensam och bara se tiden gå men att inte komma nånstans.
Vet inte hur många gånger jag tänkt på detta. Men tankar är många om denna sak. Vet att detta är det enda sättet, men önskar så hårt inombords att denna tid som kommer, kommer gå framåt och det blir bra på bästa sätt. Men rädslan för vad som kan bli utgången gör mina nätter mörka och långa. För jag hoppas ju verkligen men tänk om det blir så att du går ett annat håll? Kan ju inte göra nåt igentligen emot det ju än att godkänna det. Men att jag förstörde nåt som hade kunnat bli så bra, hur ska jag kunna leva med det? Men sen tänker man men tänk om det går åt andra hållet. Ja hur blir det då? Ja mina frågor är många, men svaren är få.
Svaren som jag söker, ja det är ju något som bara tiden kan berätta.
Tiden, ja denna tiden.
ord,
Ja ord dessa ord vi använder var dag, precis som jag.
Vi uttrycker oss på så många sätt förutom att just använda ord. Till exempel när man pratar med någon öga till öga så förutom orden så har man flera andra sätt att visa hur man menar med det man säger. Men när man skriver i ren text ja då är det svårare att uttrycka sig rätt eller att igentligen förstå i fulla drag om vad man igentligen skriver. Som visa ord är mer hård än andra att använda. Till exempel om man ska uttrycka síg om hur man känner för någon. Att säga att (jag tycker om dig) ger ett visst intryck och (jag älskar dig) ett annat. Såna här saker har jag självt inte riktigt tänkt på när jag skrivit mina texter eller allt annat som jag skriver runt omkring. Som till exempel msn, där vet nästan alla att uttrycka sig på rätta sätt där om man skulle börja bråka eller måste uttrycka sig riktigt rätt kan många gånger bli fel eller misstolkas fel. För den meningen som man själv skriver på ett positivt sätt kan den andra läsa som negativt. Fick för några dagar sedan en riktig tanke ställare om hur det kan bli fel. Som jag nu har lyckats med grovt :/ Är inte alls stolt glad eller något på det utan besviken på mig själv att jag kan lyckas göra så fel. Men finns ingen att skylla på än mig själv där och hoppas att detta misstag eller fatal fel som jag gjort en dag kan bli bra och kan gå framåt istället. Men detta kan bara tiden visa för en.
Men till er alla som läser denna blogg tänk på om hur ni uttrycker om känslor eller annat. För dig kan det vara som det bästa som skrivs men för en annan som det mest fasanfulla. Tänk till lite om hur ni uttrycker och om vilka ord ni väljer. Jag har lärt mig min läxa, men hoppas bara jag kan fixa det så det kan bli bra igen. För ångra vart enda ord av det som jag skrivit. Men det som blivit läst kan man inte radera, men ber om ursäkt till dig Emmelie om allt jag skrivit och hoppas en dag att det blir bra igen mellan oss.
En pojke som ensam skrev en text, för han var denna lilla text inget som han själv tyckte var märkvärdig. Men pojkens text den spredds och lästes av allt fler som sedan frågade denna pojke varför har du skrivit så? Pojken svarade då: Den där texten. Ja när den skrevs då tänkte jag så. Men nu har den tiden gått förbi. För här är min nya text och den är inte densamma. Folket som förvånade såg på denna pojke förstodd att ord som står på att papper är alltid samma sak. Men det som finns innanför en själv, ja det uppdateras och förändras hela tiden.
Ord, dessa ord. En tanke för var ord är det som gör en till en bättre människa.
En update :)
Hej svejs bloggen.
Har gjort en hel blåsning på bloggen för att börja om på nytt. ”så ni behöver inte vara oroliga”. Sjukt vad det är många som läser denna bloggen 
Ca 40 pers som kollar var dag och varje gång man har gjort en updatering så ligger det på ca 120 pers. Tror folk är intresserade, men ni behöver inte skicka en massa mail och fråga när nästa blogg update kommer utan det kommer när den kommer. Just nu känner jag att jag behöver ta det lugnt och ge mig själv tid från det hela. Men snart så ska jag dra igång med ett par nya texter till er och visa av dom är bara till en person. Denna personen är som jag hoppas kan bli min framtid. Men detta kan bara tiden bevisa, jag hoppas innerligt att det en dag kan bli så. Saknar henne så sjukt mycket :/
Och till er som vill ha upp mina gammla texter kommer bli glada för idag lägger jag upp alla gammla som jag har sparat. Hoppas ni tycker om dom och dom ligger på kategorin ”dikter”.
Sen för er som blir förvirrade ibland så här kommer en liten förklaring, ”mina tankar” är det som handlar om mig nu och vad jag känner nu. ”dikter” är gammla texter och är inget som gäller nu.
Var ni ser dessa kategorier är här till höger ——>
Ja så detta var allt för idag kommer mer i nästa vecka, då kommer minst en ny dikt till.
När man var liten,
När man var liten, ja minns ni den tiden?
Nu pratar jag inte om när man är 10 år utan snarare vid 4-6 års åldern.
Minns alla tankar och ideer som man hade på den tiden?
På den tiden så var det nåt negativt i livet som dök upp så fanns det direkt alltid en lösning.
Skrapade man sig på knäet för att man trillade så fick man en kram av mor och hon blåste på såret.
Sen så var man glad igen. Eller om man var ovänn med nån så var bästa lösningen att man gav en godisbit och en kram som förlåt.
Eller om man kännde sig ensam i sängen när man skulle somna och hade ingen i närheten.
Ja då kunnde man ta sin snuttefilt eller sin favorit nalle och mysa med den.
Tiden var bättre för, brukar många säga och detta är nog varför.
Allt var så mycket enklare och mysigare.
Nu förtiden om man ska lösa ett ”litet” problem så krävs det dagar och en massa ord innan man kan se ljuset på lösningen.
Nu har vi blivit så komplicerade och hårda av oss så vi har svårt att tänka en enkel lösning eller nåt liknande.
När man var liten, ja då var livet lättare.
The past and the future?
The past and the future?
Tiden som varit i ens liv kan man aldrig få ifrån sig.
Alla tankar, ideer och allt som man gjort inget av detta kan man ta bort från sitt liv.
Och kanske tur är detta men finns mycket som man ångrar och skulle vilja ändra på.
Men om man fick allt ändrat som man ville få ändrat skulle detta göra ens liv bättre?
Jag kan skriva tusen ord och åter tusen ord,
om allt som jag vill minnas och det som jag vill ha ändrat.
Men finns inget av det dåtida som man kan ändra. Utan man
måste lära sig att leva med allt man gjort och tyckt.
Men hur ska man kunna klara av allt detta? En enda person som jag har ju redan gjort så mycket och tyckt så mycket.
Hur ska jag kunna finna orken att kunna hantera allt? Var dag minns jag alltid något från för som mina minnen påminner mig om.
Mycket av det jag minns är saknad av personer och känslor.
Finns så oändligt mycket som jag vill ändra och få gjort.
Men kan ju inget få ogjort utan måste lära mig att leva med det.
När man bara kan leva ett liv och göra en sak åt gången hur ska man kunna göra rätt?
Ska man välja efter hjärtat eller det som anses vara det smarta?
Att leva ett liv är inte lätt finns inga böcker som förklarar hur man ska göra.
Men önskar att det fanns riktlinjer och att man gjort smartare val än man gjort.
Trivs med mitt liv som det är men finns så mycket som innan i livet gjort till den jag är.
Har jag gjort rätt ? Har jag kommit rätt i livet?
När kommer jag nånsin kunna känna att jag vet svaret eller kunna få mitt svar?
Detta är nog en fråga som jag nog aldrig kommer kunna få svar på.
Men jag hoppas att jag en dag inte känner som jag gör idag.
Med vänner mina står jag stark och trygg, men i min ensamhet står jag där kall och otrygg i mitt liv utan att veta vart mitt liv ska bära vägen.
Ingen av oss kan ju veta vilken väg man ska välja eller vart man ska ta vägen.
Och tur är detta för annars skulle vi människor aldrig kunna komma till dit vi är.
Men ibland önskar man att man levde som djuren i naturen, med instinkter utan en massa annat som idagens värld man bemöter.
Vi människor är precis som träden i världen. Vi finns i alla olika färger och storlekar och på olika platser i världen.
Vi är inte den andra lik utan vi har alla olika grenar och växer olika snabbt fram i livet.
Men en dag så ger våra rötter upp och den dagen faller vi till marken och ställer aldrig oss upp igen.
Men den dagen jag faller till marken så hoppas jag att jag då känner att mitt liv är rätt och har levts rätt.
För mig känner jag mig som en stor ek på en åker. Långt ifrån alla andra träd utan att kunna tala med någon och känna värmen fån andra.
Står där ensam och sträcker på mina grenar men finns ingen annan som jag kan föra samman med mina. Så ensam står jag där och lever mitt liv.
Kommer jag nånsin få nån att stötta mina grenar emot? Eller ska jag stå där själv och stå emot alla världens väder ensam.
En dag faller jag och då ställer jag mig aldrig upp igen. Utan tas hand om naturen och finns aldrig där igen.
Som i filmer som alltid slutar med fina ord och texter på engelska om livets menning eller syfte så avslutar jag denna text med:
Tha past and the future what makes it my life?
Utan dom är jag inget.
Utan dom är jag inget.
Dom är nåt av det viktigaste som man behöver i livet.
Dom finns där i våt och tort.
Ibland kanske man inte märker av dom men när saker händer i livet och det blir tufft som finns dom vid din sida.
Behöver du prata eller bara ta en fika så finns det alltid nån av dom som ställer upp.
Dom är sociala och roliga förstår en.
Behöver du prata och det är sent så blir dom inte sura eller nåt om man ringer sent utan vill höra ens mening och hjälpa.
Vill du festa loss och ha kul som kommer dom direkt och röjer med dig.
Vill du hitta på nåt så kommer dom med över tusen saker till ideer och sen drar dom med en.
Dom kommer lätt hem till dig om du bjuder på fika med en bulle eller två.
Men dom kommer inte för fikat utan för att vara social och visa vem dom är.
vilka dom är kan du undra?
Ja utan dom är jag inget, för dom är mina vänner.
Vi har.
För jag förstår vi har kommit en lång bit du och jag.
Från att ha sett dej på håll nån gång, till att veta var du bor idag.
Vi vet vilka vi är och vet var vi står.
Vi tyckte om varandra mer än nåt annat.
Vi gjorde intryck på varandra, vi gjorde varandra gladare än nåt annat.
Du och jag sa vi, för alltid.
Men sen kom det vi inte trodde.
Men nu är jag den som bara är en vänn och inget mer.
Jag är nu bara en av dina vänner, är bara en i mängden.
Så nu står vi på var sida av vägen och inte ens ser varandra längre.
Jag ser dej men du ser inte mej.
jag sitter längst bak i bussen och ser dej, men du inte mej.
Jag hoppar av en buss station senare för att inte vara ivägen.
Jag går framåt och ser dej ett par hus ifrån.
När man ser dej så börjar man gråta för du är helt underbar, men kan inte bli min.
Försöker finna mod att prata med dej.
men risken är relativt stor att man bli sågad som en ensam gran i ett kalhyge i småland.
Någon fråga varför jag drack? Tack för omtanken sa jag, men det är mitt enda stöd.
Flaskan började med att vara full men sluta tom och man låg brevid och njöt av värmen.
För det är den enda man är värd.
Musiken spelar högt i mitt huvud och flaskan den bli tom igen.
Går och hämtar en ny. Men flaskorna töms på nolltid.
Precis som min kärlek, känns som en flaska.
Min flaska är ur drucken och nu finns det ingen som kan fylla på den igen.
Folket runt mej är glada och festar på.
Värmen som sprids runt dom stannar hoss dom.
För hoss mej finns inget längre.
Håller min glada min uppe för att ingen ska se hur jag igentligen mår.
Hoss mej finns inget längre, är en tom flaska som bara rullar runt i livet.
En dag kanske den rätta hittar flaskan och fyller på igen.
Men nu känns det som att man kommmer åka in till en returstation och krossas och bli nåt annat.
Jag trodde detta tiden var tiderna som man skulle lyckas.
Men nu finns inget, trodde kärleken var här.
Men den sprang ifrån mej och lämna mej kvar.
Jag saknar livet då när man var liten, då var inget nåt problem.
Allt kunnde lätt fixas då med en lite godisbit som förlåt eller en kram.
Men idag kan inget fixa det som är nu.
”Han är en toppen kille”
Det fick jag höra tidigt, pappa ställde upp som han gjort i hela livet.
Men det hjälper inte nu längre, familjen märker att jag inte är den samma längre.
Men jag säger åt dom att jag mår bra, men dom vet att det inte är så.
Dom försöker hjälpa mej, precis som mina vänner men nu funkar inget längre.
Vi har kommit en lång bit på vägen, men nu verkar det som att vi har kommit till en vägkorsning.
Vilken väg ska vi ta? Du valde en väg som inte ens jag såg.
Så nu står jag där i min korsning, men utan karta eller hjälp.
Hur ska jag veta vilken väg jag ska ta?
