En sista kyss.
Hon fick hans ögon att slockna, med sin sista kyss.
Det var som han sagt, att han vägrade inse att det finns en sista kyss,
såväl som en första. Pojken trycker sina fingrar mot det flottiga vinglaset,
och tittar tyst ned i bordet. Vetskapen om att allting inte kommer vara som förut kliar,
får hans smala fingrar att darra när han sträcker sig mot dipskålen. Flickan ser det,
men säger ingenting. Det räcker med att hon ser hans ögon, när han harklar sig och förklarar att det är bäst om han går.
Pojken reser sig sakta ur den bruna skinnsoffan, går mot tamburen och tar sin jacka från kroken. Det känns som han fumlar i mörker,
trycker sig fram i en tät dimma. En dimma, av hjälplöshet. Han vänder sig mot henne, för att säga något, men håller tillbaks orden.
Hon förstår ändå, när hon ser hans blanka ögon.
Vägen hem är lång, kall, och ensam. Han vet om det, mer än väl.
En tår viskar längs hans kind, att man måste visa sig stark, när man är som mest svag.
Han sväljer, blundar hårt och låter alla minnen passera i ultrarapid.
Vissa tror att man inte mår dåligt men det gör man…
