Skanepiraten’s Weblog

En gammal gubbe sitter ensam ute på sin terass, han dricker en kopp kaffe samtidigt som han går igenom en låda av allt möjligt som han samlat på sig genom åren. Han är ju trots allt över 70 år. Han hittar en massa bilder från tiden då festande var allt som gällde, ja där finns ännu mer saker som han minns tillbaka på. Men i botten av lådan han hittar nåt som han glömt i alla sina år, en liten medaljong och ja det är ingen vanlig medaljong för den spelar en låt som går direkt till hans hjärta.

Han tar upp den ur lådan och försöker få upp den, den var innan blank och fin. Men idag matt och sliten. Han fick tillslut upp den, men till sin förtvivlan så har spelet gått sönder. Han hämtar lite redskap och försöker få allt på plats igen. Det är många delar som sitter där i så han tar det lugnt och försöker lista ut vart allt ska sitta. Solen som innan sken mitt på dagen nu börjar nå sina sista minuters tid. Men då samtidigt innan dom sista strålarna går ner så fick han ihop medaljongen, han tar ett djupt andetag och vrider upp spelet. Den gnisslar lite och det verkar nästan som den inte ska funka, men han drar den tills det inte går mer. Han når slutet och släpper mekanismen, först händer inget men tillslut så börjar den snurra där i och låten börjar spela.

Han känner en lätt tår kommer längs med hans kind, han torkar bort den men snart igen kommer det fler. Han minns allt och vad som en gång var, varför det blev som det blev får han aldrig svar på. Men hans känslor finns där än idag. Hans hjärta kanske är slitet och kanske inte slår lika hårt, men än håller den känslorna kvar.

En sista gång, ja en sista gång fick han höra den låten. Sedan fanns han inte mer och solen gick ner en sista gång.

I skydd av träden och snön som sakta trillade ner från himmelen. Soldaterna låg och inväntade fiende och deras öde. I dagar och timmar dom har väntat och hungern efter att få smaka på vinsten av fiendens förlust, ja hjärtat slog hårdare för varje gång tanken tänktes.

In skogen hördes små djur röra sig runt men inget mer förutom det hördes. Snön hade fyllt igen alla spår från att dom kommit dit och bara ett fint täcke låg över skogens bara mark. En soldat satt och värmde sig med en klunk varmt vatten medans han låg ner och tittade ut efter fienden.Men efter all denna väntat tilllslut dom får höra det som dom längtar efter, eller hörde dom rätt? Långt bort hördes grenar knäckas och kängor som trampar genom snön.

Soldaterna lade sig snabbt på sina platser och bara väntade nu som rovdjur efter sitt byte. Nu var det helt säkert att det var fienden som snart skulle få sitt öde bestämt. Först som dom bara 1-2 stycken men sedan såg man hela plutonen som gick rakt in i deras fälla. Alla låg beredda med gevären laddade och det var bara att krama avtryckaren sen skulle en vägg av bly slå direkt mot fienden. Hjärtat slog allt snabbare på våra tappra soldater och tillslut visste dom att nu gällde det. En gren knäcktes till när fienden tog sig fram och det var då som luften bytte från att vara full av vacker snö till att vara full av bly. Ljudet dånade mellan träden från alla skott som avfyrades och snart skulle allt vara över.

Efter ett sista skott allt blev tyst igen, soldaterna laddade snabbt om och väntade för att se om det var nån kvar i terrängen. Men det var bara tystnaden som svarade tillbaka och soldaterna tog sig ett extra djupt andetag. Dom hade nu fått som dom ville, fienden var nu besegrad på denna plats och det blev som det var planerat. Men var det verkligen detta som dom ville uppnå? Hade det inte varit bättre att vara hemma och ha ett vanligt jobb som alla andra?

Ja svaret på det vissa av dom ställde sig, men nu var det gjort och dom samlade hop sina saker för att bege sig på nya uppdrag. Soldaterna ställde sig sedan upp och begav sig iväg. Tystnaden tog sedan över, men denna plats kommer aldrig vara tyst, för frågorna kommer alltid finns där. Var det rätt eller var det fel?

Han känner vi alla, med sin stora mage och sina röda kläder han smyger sig genom julaftons natten. Många säger han inte finns? För vem kan åka till alla hem på samma natt? Hur ska han få plats med alla julklappar? Tiden räcker ju inte till och hur många har inte sett ens föräldrar köpa julklappar? Men ändån trots allt detta så tror jag han finns, men kanske inte fysiskt finns han kanske inte, men han finns i själen och spirituellt.

Det är vid denna tiden som många samlar sina familjer och äter god mat. Julklapparna trängs under granen och glöggen står sig varm vid bordet. Men det finns dom med som inte är lika lycka lottade, dom som är ensamma eller inte ens har ett boende. På tv har dom visat en del om dom som inte har det lika bra och det är sorgligt att se hur dom har det. För alla är värda en trevlig god jul. Men trots den sorga sidan som finns så finns det ändån en ljus sida på allt.

För en hel del av oss vill dela med oss av känslan inom oss av julen, man vill ju sprida denna ljuvliga känsla. Så med ett par enkla ord kan man göra någon glad. Att höra God Jul kan få många att bli glada och skulle inte det räcka till så kan en enkel ”julklapp” göra vem som helst glad. Ett få par kronor och någon kan få god mat och värme att mysa i. Ja det krävs inte mycket och det gör oss alla glada. Ja julen är mer än bara julklappar och glöggen. Det är känslan och värmen som kommer med den som gör den så underbar.

Tomten finns, ja kanske inte han med skägget. Men inom oss alla har vi en liten jultomten som vill dela med sig av allt gott som finner sig i denna stund. God jul säger jag och hoppas du också säger det. För vad mer underbart finns det än julen?

En lugn och mysig kväll, solen håller sina sista minuter av strålande sken innan kvällen ska få finna sin plats. Värmen från strålarnas sken värmer hans hy och han tänker tillbaks på tiden. Allt mysigt och underbart ja han saknar allt men han känner ingen sorg utan mer glädje över allt. Visst han saknar det mer än nånsin men när han tänker tillbaks på allt ja allt var underbart, visst nån gång kanske det blev fel. Men överlag ja det var tider det. Att få se hennes leende eller få höra henne skratt ja det får han att le och bara känna glädje.

Men mest av allt så saknar han alla mysiga kramar som bara hon kunde ge, den inre glädje han kände och värmen som spred sig som en löpeld. Ja det var en kram det.

Han ler lite smått och känner den sista värmen försvinna från solens strålar. Men när kvällens kyla börjar krypa på så känner han sig varm ändå. För minnen av kramarna och henne ja det håller han varm i evigheter till.

Saknaden har slitit loss alla känslor som en storm och bara lämnat allt kvar i en enda röra. Förlänge har han vandrat i det okända om vad som igentligen är det han känner och igentligen har kvar. Han har slitits på alla håll men precis som solens sken skär igenom morgonens dimma och lämnar klar sikt, han nu också insett sina rätta känslor. Trots sin egna sida av allt så är det bara en sak som nu känns och är det enda han ser.

Ont har han haft på många sätt, men att se det han älskar lida och inte vara som det han minns ja det gör mer ont än nåt annat.

Saknar dig

Resan igen tar sin sats och vägen börjar rulla på, blicken sitter som fastklistrad i sikt mot sikten som finner sig utanför glasets sida. Allt åker förbi så snabbt så man knappt man hinner uppfatta vad man åker förbi, men vad som man åker ifrån ja det vet man väll. Det som finns där hemma blir allt längre ifrån än vad det var innan för en sekund sen, saknad men också glädje infinner sig på samma gång. För glädjen är ju mot det som resan tar en men saknaden och är det som man åker allt längre ifrån. Men som varje resa så ska man också tillbaka en dag och det är det som får att saknaden att tyna bort, för glädjen tar dess plats och får en att tänka på att komma hem.

En kväll som alla dom andra, både med glädje och saknad på samma gång resan tar sin fart igen.

Pojken satt en kväll och tänkte för sig själv om hur det ens skulle gå att kunna förklara för en blind hur en solnedgång ser ut? För en blind har ju aldrig nånsin kunnat se och vet inte hur färger eller något ser ut. Men om han istället berättade om den saknad och starka känslor som han känner inom sig själv om hon, ja hon ni vet ju hon. Så skulle nog även den blinda kunna se denna underbara solnedgång som han känner inom sig när han tänker på henne. För det är inte bara med synen som han kan se henne framför sig utan också känna inom sig precis som en varm mysig solnedgång som går ner framför ögonen. Färgerna som skiftar i alla dess former och känslan av dom sista varma solstrålarna som värmer hans kind en sista gång den kvällen.

För det är ju inte bara med synen man kan se saker utan också inombords i det inre, i hjärtat där värmen och kärleken slår hårt. Ja pojken önskade nästan han var blind för då behövde han inte tänka på att han inte kan se henne utan bara känna henne inom sig själv, som den vackra solnedgång hon är. Men vem denna flicka är eller var hon är?

ja det vet inte pojken ännu men han vet den dagen hon finns där framför honom så behöver han bara stänga ögonen en snabb sekund för att veta att det är hon.

Hejsan, ja då efter en bra tids frånvaro så har jag tänkt dra igång med att börja skriva igen

Inom dom första dagarna så kommer texterna börja rulla på igen

//skane